Here´s looking at you kid...

Så närmar det sig den tid på året då natten är längre än någonsin och magin som mest uppenbar. I barndomen betraktade man häpet de vuxnas upptåg med sång och dans, öl och snaps. De blev så märkligt kärleksfulla och jag tror det var en sådan natt jag först hörde orden jag älskar dig sägas utanför TV-rutan. Av grannen i hammocken under regnskyddet istället för Bogart till Bergman eller Bacall. Alltmedan magister Axelsson, den grymme med piskan, han som hängde sig i duschen på skolavslutningen-70, ystert skuttande i getskägget, plockade blommor åt Lilla skuggan. Hon kallades så. Hans fru. Då sken hon och trodde på honom. Det gjorde inte jag. Inte då. Inte förrän jag hängde där själv.
Sedan blev man lite äldre och förstod lite mera. Poeten dansade måhända inte mycket men kärlekens magi fångade honom tidigt fast han var sparsam med de där orden. Många nätter i Casablanca under månen i en varm famn och ett finger varsamt över den halvöppna munnen. Ssssssh. Säg dem en annan gång när magin är fri, inte bunden av en enda natt. Säg dem när du ser klart min vackra fe. Bryt inte förtrollningen.

Det finns två stora ord min fina vän. Det ena betyder liv. Det andra död. Säg dem bara om du verkligen är säker på att du menar dem. Det andra har jag aldrig sagt för det har aldrig varit sant.Det första skulle såra dig än mer om det var en lögn. Och mig likaså.
Så sa man orden till slut, menade dem och blev vuxen. Poeten älskar just denna högtid mest av dem alla. Han slåss inte, är inte svartsjuk, äter och dricker gärna gott av allt som bjuds men håller blicken klar trots allt. Han tycker om älvornas dans fast han inte dansar själv. Inte förrän dansen är över. Han säger mer än gärna just de där orden, men bara till den som som tänt den eld som fortfarande brinner fast regnet faller då dagen gryr, eller solen lyser på nattens dans. Bara till den som tar hans finger från sin läpp och låter blicken säga orden.
Det har inte alltid funnits utrymme för dans och lek, för magi och älvors glitter dessa nätter. Vissa år har blåsten varit hård och molnen mörka och tunga. Skogen ekat blek och kall och blommorna vissnat under kudden. Då har stjärnorna och månen, tystnaden, fått vara hoppet och tron. Kanske en god vän, en tillfällig bekant med samma behov kysst bort en tår.
Så inte i år. Elden brinner märkligt klar och poesin bultar varmt och hetsigt i bröstet. Orden lyser klara och uppenbara. Ta ditt finger från min mun älskade och se på mig.
Då vet du.......att det alltid varit du.

Populära inlägg